Ibland undrar jag om du förstår hur mycket jag faktiskt älskade dig.Hur mycket jag faktiskt hade att ge.Bara dig, och ingen annan. men säg mig,hur ser du mig?Nu när det blev som det blev fast vi lovade att det aldrig skulle bli så.Har du någon kärlek kvar? Eller tar hatet av saknade för stor plats? Säg mig,vem ringer du numera? Vem tar dig från verkligheten nu när livet plötsligt kom ikapp?Vem flyr du med?När du redan flytt alla städer? Säg mig,är det tomt? Har du städat undan alla tecken på kärlek så som jag gjort? Och jag undrar det ibland, även för dig, händer att du bara stirrar i taket.Bara ligger där helt orörlig och straffar dig själv för allt som blev fel,samtidigt som du inte kan låta bli att känna dig tapper,för alla veckor av saknad o längtad du tog dig igenom.. Kanske hade det inte behövt sluta såhär. Men kanske är ingen riktning, inte heller något svar. Kanske är bara ett ord som jag lätt fastnar på nu för tiden. För kanske, att du tittar på henne och tänker att du borde varit någon annanstans. Kanske, saknar även du mig.Även om det inte finns något att sakna.För älskling vi var aldrig menade.Vi bara älskade varandra,väldigt,väldigt mycket.