Caroline Haraldsson.

.. när broar till tryggheten bränns.

Hur accepterar man att ens kropp håller på att ge vika under en?
Hur accepterar man värken som ständigt är där?
Hur accepterar man att man måste säga nej till vad man verkligen vill för att kroppen inte orkar med?
Hur accepterar man att man inte är lika stark som för 4,5 år sedan?
Hur accepterar man det?

Att se den personen jag var då och den jag är idag.
Var tog jag vägen?
Var tog mitt liv vägen?
Var tog min ork vägen?

Jag är fortfarande jag men inte min kropp.

Folk kunde snacka skit och försöka trycka ner mig,
jag visade inte mycket mer än ilska eller glädje..

Idag så är jag starkare psykiskt kanske, men inte fysiskt.
Att kunna vara igång en hel dag med 3 timmars sömn, var inga problem förr.
Men idag,
jag rasar om jag inte får minst 5,6 timmar och då fungerar inte min kropp bra alls ändå.

Hur kan det gå så fort?
Hur kan kroppen helt plötsligt bara säga nej?
Hur kan min egna kropp svika mig?

När jag behövde min kropps styrka som mest svek den mig istället.

Hur kan min kropp ena stunden fungera och andra stunden inte göra det?

 

Jag kommer aldrig förstå hur min kropp kan göra såhär, 

bara ge upp.

 

men det som är jobbigt och svårt är att.

Jag kommer aldrig få människor att förstå hur min kropp eller jag fungerar

Jag kommer aldrig få människor att förstå hur mycket värk jag har, hela tiden, 24 h om dygnet.

Jag kommer aldrig få människor att förstå att alla trauman jag varit med om har gjort att min kropp idag säger stopp.

Jag kommer aldrig få människor att förstå allt jag gått igenom, för det är inte deras ensak men varför dömer dem mig då?

Utan att veta sanningen? 

Vad som egentligen hänt?

 

Jag kommer aldrig göra som många människor gör, 

lasta mitt mående och min skit på dem och säga att det är deras fel.

Ja jag vet jag har gett dem som stått/står mig närmast skiten i många år och bett mig som ett svin men skillanden mellan mig och somliga människor är att jag fick reda på varför jag ALDRIG var som alla andra och gjorde som jag gjorde och enda sedan dagen har jag försökt och förbättra mig och jag har kommit långt! Så kom inte och säg att jag är som ni som skyller era problem på alla andra. För sån kommer jag aldrig bli.

 

För jag valde livet till slut, jag har valt så mycket fel och dumt.

Inte min tramuan men jag var så skör vid mitt sista trauma,

att tillät mig själv bli misshandlad och nertrykt.

 

Jag hade inte ork att kämpa för rätten om min egen kropp,

så jag tog bara emot.

I över ett halvår, 

På något konstigt sätt så orkade jag inte kämpa emot, 

när jag borde fokuserat på att återhämta mig efter tramuat,

så fick jag kämpa så kraftigt att hålla mig själv levande så jag orkade inte kämpa.

Någonstans där mellan olyckan och slagen så förlorade jag min kropp.

 

Jag tog mig ur slagen och den psykiska nerbrytningen, men det var på tok för sent.

Jag var redan så förstörd, jag var så liten.

 

Det värsta jag gjorde var att samtidigt som jag kände att jag förlorade min styrka, kropp

så klandrade jag mig själv för allting under så lång tid.

Tilllät mig själv att falla ännu mer.

 

Men tillsist bestämde jag mig för att välja livet istället för att plåga mig själv till vansinne.

Kanske var det för sent, kanske kan jag inte göra något åt min kropp.

Mer än att lyssna på stoppsignalerna och försöka hindra att jag faller isär.

 

Jag är starkare psykiskt än på många år och vet så mycket bättre.

Jag önskade bara att min kropp var med mig, 

Jag hoppas en dag jag får tillbaka iaf lite av det jag en dag varit.

 

För att själv stå och se sin kropp falla isär medans man vet vad man klarade av inna det är hemskt.

Jag tror jag måste ge min kropp en chans att anpassa sig, eller nej mitt psyke en chans att anpassa sig 

till detta liv, att acceptera att min kropps förstörts av alla trauman, av allt jag varit med om. 

 

men det är svårt..

så svårt..

 

och frågan jag ofta ställer mig själv är 

kommer det någonsin bli lättare?